Kände att det var på tiden med ett inlägg här inne som bryter den dystra stämning som förra inlägget skapade. Vi försöker fortfarande anpassa oss efter att inte ha Pepsi kvar, och det är så svårt. 7 år är lång tid men ändå så kort. Vi matar henne fortfarande och kommer sen på oss själva med att hon inte finns med, det är tyst (nästan) när vi ska ut på promenader och den delen påminner nog faktiskt mest om faktumet att hon inte är kvar. Det är en helt annan stämning hemma och jag upplever alla hundar mer avslappnade, sista tiden trivdes dom inte runt Pepsi då hon var oförutsägbar med hennes reaktioner som berodde på smärtan. Kort sagt är det väldigt tomt här hemma och vi vänjer oss successivt men det får ta den tid det tar. Jag tänkte uppdatera er med vad som skett sen senast iallafall! Svante växer mer och mer varje dag personlighetsmässigt och vi är så fruktansvärt nöjda med honom, han är världens enklaste hund och så vansinnigt mysig. De senaste två dagarna har dock varit jobbiga då han reagerade på kött han fick i maten så han äter nu lite skonkost med ris, magpasta och så vilket inte var någon höjdare för honom. Han lyckades även få en sträckning samtidigt så han har tagit det lugnt med lite massage och extra kärlek och idag ser det jättebra ut så nu kan jag andas ut lite mer! Jag anmälde även Svante till en nosework-kurs i november men den blev proppfull direkt så vi får gå till våren istället, vi tänkte börja ringträna nu under vintern iallafall så vi får någon egen träning med honom hemifrån. Vera och Vilde tränas för fullt nu i agility och vi passar på sålänge det går att träna utomhus, snart är det dags för inomhusträning och inom väldigt snar framtid ska Vilde debutera officiellt i hoppklass, balansen sitter inte riktigt ännu såpass att vi vågar oss ut där än men vi nöter på! Vera har precis lärt sig slalom och jobbas nu mycket med handling, det är så häftigt men ändå sjukt att lilla Vera springer samma klass 1 banor som Vilde. Vi började med agility påriktigt i slutet av juni när vi visste röntgen-resultatet och hon har lärt sig otroligt fort och det har verkligen satt sig! Vi kombinerar även agilityn med rallylydnad och planerar att debutera med både Vilde, Vera och eventuellt någon av cardigan:sen i vår. Polly njuter av att umgås med sina valpar och Happy likaså, idag avmaskades valparna och som vanligt blev jag total-dissad efteråt av 12 sura valpar. Numera bor alla valpar i hallen i varsin hage och upplever ett vardagligt liv, jag längtar så till dom är lite äldre men samtidigt är dom i en så mysig (och framförallt behaglig) ålder nu. Bifogar lite bilder på cardigan-valparna, mopsvalparna hanns inte med att fota innan ljuset blev så dåligt men inom kort kommer dom också stå för en sötchock. Jag håller även på att försöka hitta namn som jag tycker passar på alla valpar men denna gång var det så svårt. Jag skulle vilja ha något "avsluts-tema" på mopsarna eftersom det är Happys sista kull men det var lättare att tänka det. Jag håller även på att göra lite arbete för hundklubben genom att hitta sponsorer till vår större tävling nästa år, och lagom till att jag tänkte ta tag i det samt börja en kurs på NTI så la datorn av så nu använder jag en extern mus och ett extern tangentbord tills vidare. Det finns få saker som får mig så less som teknik-strul! Men det är ju sånt lyxproblem så jag försöker skjuta undan irritationen. Nu blev inlägget alldeles för ointressant och för långt så nu bjuder jag på en sötchock i usel kvalité!
0 Comments
I flera månaders tid har jag i huvudet skrivit denna text, försökt komma på rätt ord att skriva för att på något vis försöka framföra kärleken och känslorna kring Pepsi. Men nu när det är dags så finns det inga ord kvar och ingenting kommer någonsin kunna beskriva relationen till Pepsi. När Pepsi fick sin sista kull i november 2019 så blev hon som normalt knölig i juvrena på grund av mjölkproduktionen men en av knölarna försvann inte så vi bokade snabbt in ett besök till veterinären. Det bokades in en operationstid några veckor senare då veterinären inte ansåg att man behövde skynda sig så mycket då vi upptäckt knölen så tidigt, vi skulle hålla koll ifall knölen växte och gjorde den det så skulle operationen tidigareläggas men knölen växte inte under dessa veckor. När vi kom till kliniken som skulle göra operationen såg dom dock att det skulle bli en för svår operation för dom att genomföra så vi blev skickade till ett större sjukhus. Under operationen togs det provet som skulle visa om det fanns några cancerceller i Pepsis kropp, och det fanns det. Pepsi hade ett högt antal cancerceller i kroppen och det sattes in medicin direkt som skulle hämma tillväxten och även ge smärtlindring, men Pepsis mage klarade inte av denna medicin. Då byttes den ut till en annan men magproblemen fanns kvar, vi testade en tredje medicin som också var den sista som dom kunde erbjuda men magen var fortfarande ett problem. Pepsi var inte känslig i magen och hade aldrig haft dessa magproblem som medicinerna gav. 1 timme efter att hon hade fått medicinerna blev hon stressad, pep och hade svårt att komma till ro vilket sannolikt berodde på magsmärta. Vi fick då valet att ha henne omedicinerad eller ta bort henne. Vi valde då att testa att låta Pepsi gå omedicinerad vilket fungerade bra i några månader, men nu på senare tid har Pepsi blivit väldigt förändrad och fått mycket smärtor i sin kropp. Vi har försökt hitta lösningar och försökt att göra något för att ha kvar Pepsi längre men när det inte finns lösningar kvar så kan man inte göra mer än att lyssna på henne och hennes kropp. Vi har haft så många tider bokade, men jag har alltid avbokat dom för att vi inte varit redo och Pepsi har fått bra dagar. Men så kom en morgon där jag såg på Pepsi att det var dags och på kvällen fick hon somna in. Det har varit helt fruktansvärt efteråt, det är så mycket saker som påminns om faktumet att hon inte är här längre. Allt från hennes säng, hennes matskål, tuggbenet hon haft i flera dagar, alla pälstussar som hon spridit ut i hela hemmet och framförallt tomrummet efter hennes enorma personlighet. Pepsi var och kommer alltid vara den viktigaste hunden här hemma. Hon är grunden till precis allt som vi gör och är idag. Hennes enorma träningsvilja som gjort allt så roligt, hennes otroliga vilja att göra rätt och att lära sig saker på nolltid, alla timmar vi spenderat på resor, hotell, tävlingar och träningar med henne har alltid varit så roligt. Hon har alltid gjort allt med sån stor glädje och hon har påverkat så många personer i sin omgivning. Hon har gett oss så otroligt mycket, inte bara det ovannämnda utan även hennes fantastiska avkommor. I 7 års tid har hon varit en del av familjen och det märks att en stor del fattas här hemma, men att veta att hon inte lider och inte har några smärtor nu är det som i dagsläget får vara en tröst. Pepsi vilar nu bredvid Peggy här hemma. ♡ |
SkribentSkriv något om dig själv. Det behöver inte vara mycket, bara en översikt. Arkiv
April 2024
Kategorier |