Jag tror inte ni förstår hur glad jag är att äntligen få skriva detta inlägg som jag ett tag trodde att jag aldrig skulle få skriva. Vildes valpar är äntligen här! Efter så mycket planering, besvikelse, tårar, resor, pengar och engagemang är dom äntligen här. Tillslut gick det vägen på tredje försöket och resultatet är något vi aldrig vågat hoppats på.
Det hela började i maj när Vilde började löpa, denna gång var jag inte ens pirrig och exalterad över löpet längre då tidigare försök gjort mig så fruktansvärt ledsen och besviken. Men jag hade sedan löpet innan bestämt att detta blir sista försöket, sen orkar varken jag eller Vilde mer. Då var det inte menat att hon skulle bli mamma. Det jag bestämt mig för att göra annorlunda denna gång var att jag skulle ta progrestron-prov hela löpet för att då kunna planera när den bästa dagen för parning skulle bli. Från löpdag 1 åkte vi och tog blodprover för att följa löpet, men det hände inte särskilt mycket de första proverna. Prov 5 började det ske lite med men det var fortfarande några dagar kvar till höglöp - trodde vi. Av ren slump råkade jag boka fel och bokade in nästa provtagning redan dagen efter istället för 2 dagar efter, och eftersom det var under 24 timmar kvar så kunde jag inte avboka utan att få betala för besöket så jag tänkte att jag lika gärna kunde åka och ta ett till prov. 15 minuter gick och veterinären kom utspringande och ropade "ÅK! Åk nu! Jag har aldrig sett något liknande men hon är så mycket i höglöp som det bara går!" och jag som satt och planerade Veras kvällsträning blev alldeles chockade. Såklart passade inte denna dag för någon i familjen att åka iväg 4 timmar på parning, men efter mycket om och men lyckades vi ta oss iväg. Denna gång tog vi även med Vera för att visa upp för Åsa som äger Veras pappa, och för att jag läst en engelsk artikel om att tikar som har svårt att bli dräktiga kan bli de om man har en flockmedlem med. Egentligen försökte jag bara greppa efter halmstrån. Vi kom ner sent på kvällen och redan samma kväll fick Kalle och Vilde till en parning, och för att vara lite mer säker så valde vi att sova kvar på hotell och försöka dagen efter också. Vilde och Vera älskar ju att hitta på saker så dom tyckte att livet var en fest att få sova på hotell och äta ostbågar, och samtalen på kvällen ledde hela tiden till hur gärna vi ville ha en Vilde-valp och detta var ännu mer bevis på hur enkla och härliga både Vilde och Vera är, något jag aldrig tar för givet. Dagen efter fick vi också till en parning och någonstans långt inom mig kände jag att "denna gång kommer det gå." men jag vågade inte varken tro eller hoppas på något då jag löpet innan var så säker på att Vilde var dräktig och besvikelsen var enorm när ultraljudet visade tomt. Tiden gick och efter 2 veckor skulle vi ta en skogspromenad med mopsarna, Fanta, Vilde och Hjördis. Men Vilde vägrade gå. Jag fick nästintill dra fram henne vilket inte alls är likt henne, men jag slog såklart bort tankarna om dräktighet. Någon vecka efter skogspromenaden började hon bli lite konstig och gick och rapade, vissa dagar högg hon i sig maten och vissa dagar tog hon en kula i taget. Men återigen ville jag inte tro något, det kunde lika gärna vara pågrund av den hemska värmen som kommit. Några dagar efter detta började magen ändra form, juvrena började kännas annorlunda och brösten var alldeles röda. Men som skrivet många gånger så vågade jag inte tro något fören jag fått de bekräftat. 30 dagar efter parningen hade jag bokat tid för ultraljud, något som jag såg så enormt mycket fram emot men också fasade över. Jag visste inte hur jag skulle reagera om det ännu en gång var tomt. Och denna gång hade jag även bestämt mig för att jag inte ville sitta kvar i väntrummet, utan då skulle jag åka någon annanstans. Veterinären kom och frågade lite om kullen och när jag berättade kortfattat hur läget låg till blev även hon nervös. Jag bad om att direkt hon trodde sig se eller inte se något ville jag veta, för jag höll på att kräkas av nervositet. Det gick några sekunder så sa veterinären "jaha kan vi få se några hjärtljud på er eller ska ni gömma er." och jag frågade försiktigt "Är det en valp?" varpå veterinären säger "jadå, här är det iaf två valpar, och där har vi tickande hjärtan". Och som på beställning stod jag och grinade som att jag fått besked om något hemskt, sköterskan och veterinären blev alldeles rörda. Glädjen efter detta besked var så otrolig och vi firade rejält på kvällen hemma, för oavsett om valparna skulle resorberas så visste vi att Vilde iallafall kunde bli dräktig. Och samma kväll blev Vilde så extremt dräktig, hon la sig på rygg och visade magen vilket hon aldrig gör annars. I takt med att dagarna gick så växte även magen och Vilde blev påtagligt påverkad av värmen och hennes numera stora mage med valpar som hade fest i magen. Vilde spenderade i stort sett hela dagarna i sovrummet på en kylmatta med fläkten på sig. På dygn 56 började vi ta tempen för att se ungefär när valpningen skulle ske. På måndag-morgon började tempen ändra sig lite så vi räknade att valparna tidigast skulle komma tisdagkväll/natt men förmodligen onsdag. Mot eftermiddagen på måndagen började Vilde bädda lite, men sen sov hon mycket så jag hade inga tankar om att valpningen var nära. Så medan Vilde sov så gick jag och matade de andra hundarna och när jag kommer tillbaka till sovrummet där vi bestämt att valpningen skulle ske så var Vilde borta. Hon hade vandrat in i källaren och satt sig i en undanstoppad säng och jag tyckte mig ana att hon hade krystvärkar, så när jag lyfte på svansen så såg jag att det stack ut en svans! Första valpen var påväg ut så snabbt ringde jag till Hanna som skulle hjälpa till vid valpningen. Första valpen hade ingen fosterpåse och kom med rumpan först, så efter lite trixande kom han tillslut ut men livlös. Jag försökte länge få liv i honom men det gick tyvärr inte. I samma stund som Hanna klev innanför dörren började Vilde krysta ut valp nummer 2 som visade sig vara den valp jag i 7 års tid försökt få fram, en bi blue tik. Lyckan var total och det enda jag önskade var att hon kunde få ett syskon, men magen var väldigt liten så jag chansade på att det skulle vara 2 eventuellt 3 kvar. Men efter några timmar så låg det 6 starka och pigga valpar i valplådan. 4 tikar och 2 hanar (egentligen 3). 3 blå varav 2 tikar och 3 varav 2 tikar svarta (egentligen 4 med den dödfödda hanen). I skrivandets stund hör jag hur Vilde andas tungt i sömnen, valparna drömmer och de 2 svarta tikarna diar. Jag har fortfarande så svårt att förstå att dom är här nu, och i dagsläget visar dom inga tecken på att vilja lämna oss. Ingen är svagare än någon annan utan det är 6 starka, pigga och hungriga valpar som Vilde är så otroligt mån om. Jag är så otroligt lycklig just nu och ser så enormt mycket fram emot att få spendera dessa 8 veckor med detta gäng. Jag ska göra mitt absolut yttersta för att ge dom den bästa starten i livet. ❤️️
0 Comments
|
SkribentSkriv något om dig själv. Det behöver inte vara mycket, bara en översikt. Arkiv
April 2024
Kategorier |