Herregud vilken bergochdalbana som detta år har varit. Vi började året med en av höjdpunkterna - Hjördis. Det känns så märkligt att vi inte ens haft henne i 1 år för det känns som att att hon alltid bott här! Hjördis är utan tvekan den mest unika hund jag någonsin träffat. Hon är så otroligt komisk och rolig, speciell och helt helt fantastisk och jag vill aldrig vara utan henne. För några veckor sedan fick Hjördis en felaktig diagnos på sin hälta av en okunnig veterinär som sa att Hjördis inte skulle leva länge till. Det var som att slås tillbaka till den dagen vi sa hejdå till Pepsi, och jag klarade inte av att uppleva det igen på så kort tid. Alla som träffar Hjördis, om en för bara en kort stund, förvånas ofta över hur speciell hon är. Hon har sådana speciella idéer om saker och bestämda åsikter, varje dag skrattar vi åt henne och sorgen att få veta att vi snart inte skulle ha henne kvar var så vidrig. Dagen efter åkte vi till en specialist och fick ett utlåtandet som stämde mer med det vi upplevt - en muskelskada i bogen som med metacam och tid troligtvis kommer självläka.
Vera har tävlat och samlat på sig erfarenheter. Jag trodde nog att hennes första tävlingsår skulle bestå av fler uppflyttningsresultat i form av pinnar, men Vera visade sig ha egna tävlingsnerver där hon gör lite som hon själv vill på planen. Det har varit en utmaning att hitta vår bubbla och vad som funkar för oss men nu mot slutet så känns det som vi äntligen hittat varandra och det gav oss också 1 pinne! Trist ändå att det var i slutet av året men jag kände också att det var dags att ta vilan då. Jag tror dels att Veras huvud behöver få en paus att landa i all träning och kunskap hon fått under året - vila ger ofta väldigt bra resultat! Sedan tyckte jag att det var lämpligt med pausen efter tävlingen där allt kändes toppen, jag ville inte gå på vila med en dålig känsla i kroppen. Under hela året har jag dock känt en enorm tacksamhet att Vera är så enkel att ha och göra med, hon är glad, trygg och positiv till allt. Jag är så glad att hon överhuvudtaget vill träna och tävla med mig - för det vill inte alla hundar. Vera har ingen aning om hur banan går eller hur det gått när vi går i mål, och så ska det förbli. Hon ska alltid tro att vi vinner. ☺️
Detta år har även inneburit otroligt mycket sorg då vi mist inte bara 1 utan 4 uppfödningar. 3 cardigans och 1 mops.. Elly som är efter Polly gick bort efter komplikationer vid en stor operation där dom tog bort en otroligt ovanlig tumör. Veterinären hade sett den sorten 1 gång tidigare och det var i Holland. Dixie som är efter Segra somnade in i en hemsk olycka. Frank, mopsen, somnade in av diffusa symtom. Nami fick somna in efter en kort tids kamp mot Rage Syndrome som tog över hennes hjärna vilket ledde till en ohållbar och farlig situation hemma. Det har varit otroligt tufft med dessa bortgångar, och man känner sig både hemsk och maktlös. Jag skuldbelägger mig för att ha sålt dessa hundar, för det hade varit bättre om jag hade behållt dom själv och bara fått handskas med min sorg. Men det dåliga samvetet att familjer förlorar sina hundar för tidigt är fruktansvärt, även om jag vet att anledningarna att dessa 4 hundar somnat in beror inte på oansvarig eller dålig avel. Bara ren och skär otur och slump. Men jag lider något otroligt med hundägare som mister sin vän. 😔
Det som får avsluta inlägget är det nya yrvädret som gett mig sömnbrist och smutsiga byxor hela veckan - Biggan! Hittills är hon väldigt glad, modig, nyfiken och trygg. Inte blivit rädd eller reagerat på något utan allt är roligt och spännande enligt Biggan. Hon är ett riktigt matvrak, mycket leklust och stort föremålsintresse! Det gjorde mig väldigt glad när jag tappade Veras flexidosa och Biggan sprang direkt och plockade upp den och kom med den till mig. I mitten av veckan var vi på ringträning med Hjördis och jag tog med Biggan för att se om hon tyckte det var otäckt med andra hundar men det tyckte hon inte alls och tog miljön jättebra så hon fick träna en kort stund. Det ska bli så roligt att se vad vi hittar på ihop, det känns lovande iallafall! Tack 2021 - nu ser vi framemot 2022 som förhoppningsvis består av valpar och tävlingar!
0 Comments
Idag var det dags för exteriörbedömning där Lillemor spontant fick hoppa in som ersättare utan varken ringträning eller ens haft ett utställningskoppel på sig. Lillemor avskyr halsband och vägrar gå i de, så jag var lite nervös över hur hon skulle ta utställningskopplet men jag var förberedd med gott godis och var ute i god tid för att hon skulle få bekanta sig med miljön innan jag tog på utställningskopplet. Inga problem sa Lillemor - det enda som gjorde henne bekymrad var alla hundar som hon var tvungen att puffa på. Hon skäller inte utan står och puffar lite irriterande.
Jag tog även med Hjördis och Biggan för socialträning så vi tog en promenad runt där och tränade innan det var dags för Lillemor. Hanteringen gick toppen, hon gick superfint men att stå korrekt och stilla var ju inte den roligaste idén som Lillemor blivit presenterad för. Hon stod väl i 2 sekunder sen gjorde hon vacker tass, satte sig eller la sig. Himla tur att ringsekreterarna, domaren och övriga funktionärer föll för mops-charmen. Det blev en riktig skrattfest åt Lillemors uppvisning. Det gick iallafall himla bra - Excellent med CK! Det högsta man kan få på exteriörbedömning då det inte finns konkurrenstävlan på dessa bedömningar! Himla roligt alltså, vi fick väldigt fina lovord om Lillemor och det var roligt att visa upp en rastypisk mops som förvånade med sin problemfria andning och fina ögon/näsborrar. Domaren var glad att se Lillemor, så nu hoppas vi att Donna är i form till nästa exteriörbedömning eller utställning och att hon också får lika fin kritik. Vi får se vad som sker först! Det som återstår nu för Lillemor är att ögonlysa och kolla Patella som vi nog gör under 2022, eller 2023. I helgen togs nya bilder på Hjördis som nu blivit 10 månader och på Lou som är 4 månader. Lou ser lite ut som en afrikansk vildhund men förhoppningsvis går denna fas över relativt fort, trevlig och rolig som attan är hon iaf! Hjördis har en muskelskada i bogen som läker och går därför 4 veckor på metacam, det ser så mycket bättre ut nu och jag hoppas verkligen att dessa 4 veckor med metacam och ytterligare 2 lugna veckor gör att muskeln får läka ordentligt och att hon håller sig smärt - och haltfri efter detta. Det skulle vara så roligt att få ställa ut henne även om vårt fokus nu har varit på viltspår. Vi hoppas kunna ta anlagsprovet och championatet under 2022 men det är inte någon stress med det. Vi har 1 tillfälle kvar på vår nosework-kurs så jag spanar även efter doftprov så hon blir behörig att tävla inom det. Men jösses alltså så svår Hjördis har varit! Hon är så självständig och hennes lust att söka försvinner om jag är och försöker hjälpa henne. Så numera är jag chaufför och koppelhållare åt Hjördis, sen får hon fixa resten själv då hon uppenbarligen inte vill ha med mig. 😂 Bilderna har fantastiska Fotograf Idha Granath tagit! Om ni bor runt Södermanland/Stockholmsområdet kan jag varmt rekommendera att anlita Idha som fotograf, bilderna blir magiska och hon fångar verkligen det stunderna man vill ha. Numera fotar jag knappt hundarna själv då Idha lyckas så mycket bättre! Äntligen är Biggan hemma! 🤩
Igår åkte vi och hämtade vår nya familjemedlem som vi väntat på i flera veckor. Det är alltid nervöst att träffa sin nya familjemedlem tycker jag och man vet inte hur dom tagit resan, eller hur deras mentalitet är. Men Biggan var då inte nervös eller bekymrad, hon hälsade glatt på oss och när hon sattes ner på marken gick svansen som en propeller och hela ansiktet lyste av glädje att äntligen vara framme. Vi rastade henne ganska snabbt och begav oss hemåt, vi var lite oense i bilen hur vi skulle göra men kom fram till att vi skulle låta henne träffa Lou och Mini först och sen skulle vi ta en promenad med resten. Mini är alldeles överlycklig över hur lekfull Biggan är, medan Lou tycker att hon är jobbig men även ganska kul. Lou har ju lärt sig att man ska vila och ta det lugnt på kvällen men Biggan kom in som en tornado. 😂 Hur som helst så tillbringades kvällen med att leka med alla hundar, och alla leksaker, och alla icke leksaker. Jag har aldrig sett en hund få så många tokryck på samma kväll. Såfort vi gick ut sprang hon som en galning på gräsmattan, att vara lugn och stilla i 2 dagar har tydligen satt sina spår... 😅 Natten var ju absolut inte någon tid för återhämtning, Biggan somnade 01 och vaknade 05:10 sen har hon försökt få mig att leka eller bita på något. Tänkte ta en skogspromenad med hundarna idag så hoppas vi att Biggan blir nöjd av det, någon gång tar väl tröttheten över.. 😅 Nu hoppas vi att Biggan ska till att trivas och att vi får ett normalt 2022 med aktiviteter och resor, jag är redan i full gång med att sätta upp mål för 2022! 😊 |
SkribentSkriv något om dig själv. Det behöver inte vara mycket, bara en översikt. Arkiv
April 2024
Kategorier |